Väggen...?
Kategori: Allmänt
Ni vet när man har en ängel och en djävul på axeln, lite så känns tankarna nu. Jag har konstaterat mitt läge. Försöker fundera ut lösning eller en annan väg att gå. Då hör jag de där två axelsittarnas röster. "Men snälla nån Karin, ryck upp dig. Bättre kan du. På riktigt, tycker du att DU har det jobbigt!? Vet du vad jävlarannamma är ens?"
"Bra. Säg NEJ. Bromsa. Tagga ner och sänk nivån. Ingen kan göra allt och du gör långt över något! Tänk på dig själv och din familj."
"Ärligt. Lite till klarar du. Mera mera. Kämpa på."
"Nja, lyssna nu. Du duger. Du gör allt du förväntas göra och lite till faktiskt."
Så där håller det på. Mitt i står jag och ser troligtvis helt galen ut utifrån. Om någon ser mig när jag tampas med rösterna och försöker välja vilken jag ska lyssna på, vilken väg jag ska välja, då ger de mig troligen enkelbiljett till proffesionell hjälp.
Är det vad jag behöver tro? Livscoach, vägledare, kurator eller kanske det bästa, att få öppna hjärtat för någon riktigt nära förutom Rasmus.
Jag är en lyssnare men dålig talare. Iaf när det gäller sådant.
Livrädd att någon ska fråga "hur är det" och vilja ha ett ärligt svar. Eller är jag rädd för att jag en gång ska öppna dammluckorna och låta det flöda? Vem skulle orka lyssna? Det kräver jag inte av någon!
Rädd att missuppfattas. Att fel personer tar åt sig, misstolkar vad jag uppfattar som jobbigt. Herregud, det vet jag ju knappt själv! Vet bara vad jag verkligen inte vill ändra på! Vet vad jag vetkligen vill ha kvar. Tyvärr är det väl kanske för mycket...är det där jag har svaret? MÅSTE jag välja bort något? Måste jag bromsa och faktiskt lägga mig platt? Inse att livet förändras och att man periodvis i livet måste lägga bort sina önskningar om att hinna allt?
Well, vem vet? Inte jag!
Men jag är något på spåren...ska bara knyta ihop säcken och göra som jag är uppfostrad. Nämligen att hitta vägar, ingenting är omöjligt. Tur är väl det!
Over and out...!