Så gjorde jag det igen då...fastnade i en dokumentär. Jag kunde inte sluta titta trots att det väckte både sorg, smärta, hopplöshet och ilska i mig. Varför är det så orättvist i världen? Jag fick även perspektiv, som så många gånger förr. Perspektiv på precis hur jävla bra jag har det. Jag är evigt tacksam att min son har ett bra liv. Att jag kan ge honom det mest basala som mat, värme och ett hem. Dessutom så mycket mer. Jag har möjlighet att ge honom meningsfullhet, trygghet och en framtid.
Inatt drar jag honom intill mig och gläds över att jag inte är 300 mil bort och försöker tjäna pengar genom tiggeri och frustration.