Jodå, lagom till jobb och dagisstart på onsdag så är vi sjuka. Eller, på väg att bli. Jag har kill i halsen och ont i lederna. Elton har skapliga febertoppar, hosta och verkar ha riktigt ont i kroppen. Han är ledsen och orolig hela nätterna, tredje natten nu och han sover inte i sin säng. Han ska ligga tätt, tätt intill. Inatt som var sov jag inte en enda minut. Jag räknade får, läste bloggar, strukturerade tankar, rehabtränade skrotfoten, räknade fler får osv mellan tröstande, kramar och pussar på varm panna. Jag känner mig hyfsat stark, man blir ju nån sorts superwoman när man måste. Men varje morgon, när lederna skriker reumatism och jag får lyfta mig själv i nackskinnet för att komma upp, då känner jag hur jävla liten och klen jag är. Det bästa då är att komma igång. Helst sätta sig i ett varmt bad och sedan gå ut och springa. Verkligheten är att sova med varm tröja och raggsockor, dra på sig kläder direkt man kliver upp och komma igång och leka med den lilla marron som är född pigg. Han slokar efter nån timmes fullt ös och vi kan krypa upp i soffan en liten stund. Sedan drar vi ut med vagn och hundar för att få upp puls på mig och få ner tempo på E. De senaste dagarna har jag ramlat ihop i soffan när han sover. Där har jag mått dåligt över orkeslösheten och haft lite ångest över att inget blir gjort. Ångest jag lovat mig att inte känna.
Vår sjukstuga är en piss i havet i jämförelse med mycket annat. Likväl är det en tråkig sjukstuga som vi gärna kliver ur omedelbart. Jag ska preppa psyket i nån timme till, dricka en kopp kaffe och röja några måsten så vi imorgon kan slöa deluxe och kurera oss. Positiva tankar och en välplanerad tillvaro tar oss långt! Å de fina tulpanerna på köksbordet tar oss en bit till...
R börjar jobba imorn och det enda vi andra har på agendan är att ta en promenad genom byn i sakta mak och lämna lite läxor till en elev som ska förlänga lovet en vecka. Imorn är vi friska, det är bestämt!