hanssonskans.blogg.se

Med tårarna brännande innanför ögonlocken och en hemsk ångest tog jag mig ändå iväg på träning efter ett sinnessjukt långt uppehåll. Nästintill panikattack när jag skulle kliva in i salen. Gjorde det bara. Mådde illa! 

Passet var i vanlig ordning roligt och energifyllt men idag fick jag aldrig den där kicken jag brukar få. Adrenalinpåslaget och känslan av att "Jag är fan grym!" uteblev. Istället for tankarna om vilket förfall jag försatt mig i. Hur mycket jag vantrivs med min kropp just nu och hur jävla apatisk gällande träning jag blivit! Tårarna kom tillslut. Kunde inte hålla emot. Jag torkade dem som om det var svett. 

Tårar av ilska och tårar av ångest. Lät benen mata på och gjorde hela konditionsdelen av passet. Är aldrig med på styrkan, Rasmus och min träning går omlott så jag måste sticka tidigare. Idag gjorde jag det med glädje! 

Lustigt nog var inte första tanken att jag aldrig ska gå dit igen. Snarare "Skärpning! Gå gärna på fler pass som du inte mäktar med. Förnedra dig lite publikt genom att se förjävlig ut, inte orka något och flåsa så de andra springer och hämtar defibrillator".

Nöjd att jag kom iväg. Analyserade vad som gick fel och då insåg jag det. Jag har tappat bort min vilja och mitt jävlarannamma. Någonstans mitt i allt som har med sommar, semester, mammaledighet, jobb och dagis att göra. Mitt i all den röran försvann det... 

Jag önskar så att ni hjälper mig att få det tillbaka! Hittelön utlovas! 

Så snälla, hjälp mig. Var min vilja och motståndskraft. Bjud mig inte på fika och andra onödiga kalorier. Var ärlig och rå mot mig. Men linda gärna in det iallafall i ett lager bomull så här till att börja med, jag är mer skör utan jävlarannamma! 

Min vädjan till er är att sparka mig i röven och öppna mina ögon. Släpa med mig ut, utmana mig, få mig att tagga till! I need it!!! 

Medömkan, snedlagda huvuden och sympatier undanbedes vänligt men bestämt...! 

Tack! 

Over and out...!