Äntligen kom jag iväg! Mådde illa av nervositet men kopplade bort hjärnspökena och drog till Hälsans. Onsdag. Step. Jag älskar det! Skulle gå varje dag om det fanns pass. Helst av allt skulle jag vilja ha fredag em, söndag kväll och onsdagar. Man är aldrig så stark som just efter ett step-pass, hög på endorfiner och adrenalin. Idag tyckte jag till och med att jag fick till snygga armar till stegen. Lite dansigt nästan. Well, var som starkast och det var tur. Jag blev nämligen konfronterad. Med ett knytnävslag i magen, eller kanske snarare en kniv i hjärtat som vred om ordentligt. Jag som duckat länge av självbevarelsedrift. Gråtit tusen och en tårar för att jag aldrig hinner. Försökt tagit andra uppgifter än de vanliga. Visat intresse och engagemang på annat sätt. Det var absolut inte illa menat. Ändå träffade orden så jävla rätt: Å när får vi se dej då!?
Tårarna kom direkt. Men inte orden. Jag blev stum. Det är inte vanligt. Frågeställaren förstod som tur var direkt och slätade över med att raskt gå vidare i konversationen. Jag hörde dock inget mer av den. Jag koncentrerade mig på att inte ramla ihop i en hög av pyttesmå bitar konfetti som sköljdes iväg av tårfloden. Jag höll ihop. Avslutade mitt pass och drog hem.
Fokuserar på att det var ett sjukt jävla roligt pass, kommer inte kunna gå i övermorgon när träningsvärken kickar in. Kommer älska varje litet steg av smärta! Det ger mig bränsle och tankar mitt jävlarannamma! Jag behöver det verkligen. Fokuserar även på det som hjärnan hann att bestämma under passet. Det var bra grejer som beslutades. Vilar gott i det ikväll.