Plötsligt...!
Kategori: Allmänt
Jag dammsög golven, blockade av och torkade köksbänkarna och plötsligt kändes hela huset rent. Plötsligt kändes det inte viktigt att rejsa runt här som värsta galningen och påbörja hysteriskt julstäd i varje vrå. Hinns det under helgen så gör det, annars hinns det inte. Å julafton blir det ju ändå... Har hittat nån det-skiter-väl-jag-i-filosofi. Känner inte alls det där panikslagna i bröstet och att tankarna fladdrar omkring...Kanske pga att all verksamhet, kraft och energi går åt att jaga Fortum (en jävligt långdragen historia). Känner mig knäckt över maktlösheten. De skiter i om vi har el eller ej till jul. Bryr sig inte om deras montörer/elsnubbar sköter sitt jobb eller inte. De har ingen utarbetad policy eller strategi för hur saker och ting ska gå till. Känns som att det händer något ENDAST för att jag ringer och tjatar och undrar. Varje dag. Flera gånger om dagen. Blir lovad hit och dit att än den ena än den andra ska ringa upp mig och att mätbussar ska komma och mäta ut felet. Det har snurrat runt så många olika gubbar och företag här att den ena inte vet vad den andra gjort. Därav den stora smällen i torsdags. Därav mycket trasigt i köket, inget ljus och en jävligt omständig vardag. Ingen micro är ju inte hela världen i det stora hela. Men jävligt trist att man är så van den och beroende av den till Eltons ersättning tex. Å mitt i allt virrvarv står jag ledsen och förbannad. Upprörd över hur de stora bolagen bara roffar åt sig mina pengar men skiter blankt i allt annat. Arg över att man som kund inte får en "handläggare" som har koll på mitt ärende och hjälper mig. Istället kastas man runt på alla avdelningar (telefonkö till varje avdelning var för sig), måste upprepa hela historien gång efter gång och får i slutändan samma svar: Vi mailar dem som jobbar med det i hfs så ringer de dej. Än har ingen ringt, en bit in på vecka 4 av kaos...!
Känner nu när jag skriver att det sätter till en klump i halsen och tårar bakom ögonlocken. Det är förtvivlan och maktlösheten. Det går över. Men det suger all min energi så jag ska sluta tänka på det en stund. Ljusning i det hela är att jag är som driftigast när jag vet att jag har rätt, när någon retat upp mig osv. och retat upp mig har Fortum lyckats göra så idag har jag utan deras hjälp letat fram den där snubben som de mailat i flera veckor och som lovat mig att ringa lika länge. Pratade inte med honom, men med en annan trevlig gubbe som genast skulle reda i detta. Han lät uppriktigt bekymrad och ville hjälpa mig!! Ljusning även om det inte är några garantier...
För att hänga kvar vid det där "plötsliga" jag kände. Det där lugnet och att jag inte riktigt orkade bry mig om att jag inte hunnit varken städat eller bakat... Jag tillät mig att slå ner röven i soffan med en sovande Elton på mig. Vi satt här (ja för jag sitter kvar) länge och väl innan jag la ner honom. Han råkar nämligen vara mellansveriges varmaste bebis, så han flyter bort om han ligger för länge på mig. Men här satt vi och kände oss inte det minsta stressade, vi kände inget behov av att resa oss och ferra runt här. Stöket är kvar när R kommer hem ikväll oxå, då han kan ta över mysandet med vår härliga unge och jag kan göra det av stöket jag känner för.
För tiden med den där älskade Elton, den tiden kommer aldrig igen. Så vad tusan gör det att det ligger grejer högt och lågt, att tvättberget (både ren och smutsig tvätt) växer och att inte en enda lussebulle är bakad? Inte ett skit skulle jag vilja säga...!
Tror jag drabbades av en riktig realitycheck... och jag vet iaf vad som är viktigast här i livet...
Over and out...!