Näääästan oktober innan första VAB-dagen. Bra det. Ja inte att Elton är sjuk men att det ändå dröjde så pass länge innan första VAB. Har förstått att många varit hemma flera gånger redan och på jobbet har jag haft elever hemma i omgångar. Förkylningarna härjar.
Elton hostar och gråter sig genom nätterna. Jag vaknar av minsta lilla. Tröstar, kramar, pussar. Nässpray och sitt-sova. Tror killen har ont i halsen. Han kraxar och i samband med det kommer tårarna. Det gör ont i mammahjärtat. Men vi stretar på. Vi blir hemma imorgon med även om han stundvis idag varit pigg. Sitter han stilla i knät och vill "titta hilm" så vet man att han inte är hundra.
Dock är det nästan ett merjobb att vara hemma från jobbet. Man måste planera åt vikarien, detaljerat. Var på jobbet en stund igårkväll och la fram material. Hade några böcker hemma som jag fick åka ner med vid 6:15 imorse när R kom hem från nattskiftet. Sitter nu och skriver ihop morgondagens planering. Det är svårt att sätta ord på detaljerna. Gör si, gör så. Sedan får man lita på att allt det där självklara, som ordning i klassrummet osv sköter sig av sig självt och våra invanda rutiner.
Det ordnar sig! Önskar att jag kunde släppa ALLT de gånger man är hemma. Oavsett om det är jag själv eller Elton som är sjuk.
Nu...inte helt otippat...en köpp kaffi innan sänggåendet.
Snart är det hälja igen! Vafan var det inte precis fredag!? Eller för den delen en seeeeg måndagsmorgon med många snoozningar? Well veckan har rullat på med på tok för mycket jobb, en hel del ångest för att livet är så knäppt, en konstant stress och bedrövligt slarv med maten. Jag är glad att jag kommer levande ut från detta vardagsmonster som varje söndag slukar mig och varje fredag bestämmer sig för att spotta ut mig igen. Skona mig.
Denna vecka är jag ändå nöjd. Jag har stött på sorg och förtvivlan men avrundar med en annan fantastisk nyhet. En sån som berörde mig ända in i själen och jag blev verkligen genuint glad. Jag har vänt flera negativa tal till helt perfekt utlösta ekvationer. Jag har en hyfsat positiv plan framför mig. Tror på det. Tror på mig.
Ser tillbaka på veckan med enorm glädje och stolthet till sonen. Vilken utveckling. Vilken sjujäkla kille. Vår lilla familj, starkare än någonsin! Lyckan att lämna OCH hämta en glad dagiskille och som dessutom frivilligt vill till fritids, den lyckan är ovärderlig!
Vi har mycket skoj planerat de närmsta veckorna. Till höstlovet gör vi nåt extra allt om allt går i lås.
Jag ligger utslagen i soffan efter denna turbulenta, härliga, ångestfyllda, fantastiska bergochdalbana till vecka. Inte ett unns av jobb i sikte, imorn är det dessutom lite sovmorgon.
Ser fram emot helgen. Högt tempo, mycket planerat. Kul!
Tror att jag just tagit ett beslut. Jag vettofan om det är ett bra eller dåligt beslut. Vet bara att velandet fram och tillbaka, att leva med ett icke-beslut, känna sig otillräcklig på flera håll och främst mot sig själv...det är värre än ett dåligt beslut.
Well...får se vad det blir av det. Definitivt beslut imorgon. Skrider till verket. Bekräftar min egen galenskap!
Vet att jag kommer att gilla det jag väljer men sakna det jag avstår. Hur man än vänder sig har man röven bak, jag har en stor röv på bredden. Tur jag beskylls för att tänka med just röven, då är ju chansen stor att jag tänker rätt... Eller?
Ändå svarar man "jo det är bra" när någon får för sig att fråga.
Sanningen är att jag är slut som artist. Vill helst att rampljuset förblir släckt. Att jublet från publiken tystnar och jag blir till en avdankad c-artist som har vett nog att tacka nej till alla förnedrande jippon för att tjäna snabba cash!
Nja, så där skulle jag vilja säga.
Jag mår så där, känner mig så där och vill så där mycket just nu.
Förbannat trött på mig själv. Att orken inte finns. Ingen glöd. Ingen passion. Inget driv och jävlarannamma.
Slut. Energilös. Stressfylld.
Irriterad att det får uppta mig, det här negativa. Känner inte igen det. Orkar inte komma ur det. Kan inte. Vill jag ens?
Klart jag vill. Men inte idag. I dryga 25 minuter till ska jag vara bitter, långsint och oresonlig. Sedan är det en annan dag. En förhoppningsvis mycket bättre sådan. En pigg, upplyftande, effektiv och problemlösande sådan.
Bit ihop. Kämpa på. Bara lite till. Mera mera.
Kräks en smula. Återgår till bitterheten. 24 minuter till...
Sortera kläder. Blir man någonsin klar? Barnet växer så det knakar och just som man kommit igenom alla lådor och skåp med kläder, skor och ytterkläder så är det dags att börja om! Vi har alltid haft flera storlekar med kläder väntande då vi ärvt mycket kläder och det har varit en himla tur. Det är som att Elton gjort hela storlekshopp över en natt vissa gånger. Då är det gött att det finns att ta av så man inte måste vara piskad att komma iväg till närmsta klädaffär.
Morgonen här startade med just en sån där sortering. Herrejösses vad kläder den här herrn har och har haft! Men nu är det någorlunda ordning och det som fattas är fodrade gummistövlar och vinterskor. Då vet jag att det är det och endast det som vi ska hålla utkik efter. Toppen.
Nä men en kaffe och lite jobb på det här medan tvättmaskinen snurrar. Sedan ska vi uuuut säger Elton. Jag håller med. Han är sur för att vi inte ska spela hockey idag. Kanske ska kolla om det är allmänhetens åkning idag...
Kickat igång en ny säsong, fyllt ett tomrum. Hockeyn är en del av livet, en del av mig. Kanske svårt att förstå för många, till och med för några av de närmsta. Men kicken jag får, adrenalinet som rusar, känslorna som svämmar över och fascinationenöver spelet...det är inte av denna värld!
Ikväll var det hemmapremiär för Färjestad. Jag var där. Det är nåt visst med premiär. Tifo-gruppen hade jobbat på. Inte så märkvärdigt men ändå mäktigt. Fullsatt arena och skapligt tryck. Lite seg första period men sedan lossade det lite. Saknade hockey-vapendragaren, hade dock med syster-vapendragaren. Nu går funderingarna på om det inte är läge för säsongskort ändå. Känner att jag vill på många matcher i år. Känner att jag kan unna mig det. För där, på ståplats. Där finns inga tankar på jobbstress, oro eller ångest. Där finns bara 60 minuter hockey med puls. Precis det avbrott som behövs. Ett andrum. Längtar så till Elton blir stor nog att hänga med på sittplats. Han var 3 månader knappt när han var på en match i LLA, försäsong och familjedag så det funkade med barnvagn, babybjörn, hörselkåpor och allt där till. Tänk när vi får gå på match och han har behållning av det, orkar med det.
Idag körde han och jag ispremiär på Hällevi. Han har inte slutat prata om hockey och att han ska ha hjälm, klubba och puck och framförallt åka "fällv". Älskade unge! Må du bli hockeybiten!💚
I fredags brast det. Kände det så väl redan innan det hände. Var nästan förberedd och tydde alla signaler rätt.
Ett tag har det varit stå-mig-upp-över-näsan-mycket runt omkring mig. Mitt i allt det ska ett jobb och en familj skötas med. Otroligt lyckligt lottad med Rasmus vid min sida. En sån som kan hugga i när det behövs. Sköta även min del av vardagssysslor och lägga även mina pusselbitar. Vi stretar på tillsammans. Vi har haft några (banala i sammanhanget) motgångar och vi har veckat pannorna för att finna en lösning.
Pang, boom sa det iaf i fredags. Började med ljusa prickar, jag blinkade hårt och trodde jag råkat se rakt in i lysrören i klassrummets tak. Men nej. Prickar blev bubblor, synbortfall och svullen tunga. Var redo med nya medicinen men handlingsförlamad kunde jag endast uppsöka en kollega för hjälp. Hon la mig på soffan i personalrummet och fixade allt med eleverna. Medicinen gav inte den där direkta verkan den skulle ge. Men efter en kvart var jag deckad. Mådde illa, blev varm och ville krypa ur skinnet. Ena ögat kändes bortsprängt och tungan löd inte alls. Kollegorna var som vanligt fantastiska. Jag åkte hem.
Somnade på soffan och vaknade 6 timmar senare av att det kändes som en häst sparkade mig i huvudet. Försökte ta ner smärtan med alvedon. Sov igen. Försökte vara vaken en stund. Led varje sekund och ville inte röra för mycket på huvudet av ren rädsla att det skulle trilla av.
Hela lördagen gick jag runt i pyjamas. Fick ytterst lite vettigt gjort. Mest ingenting på hela dagen. Behövligt.
Idag har jag bara haft "vanlig" huvudvärk och motat med alvedon och mycket vatten. Vi åkte ut en sväng på marknaden. 10 minuter så var det klart. Hämtade bilderna som redan var klara sedan torsdagens session med Julia.
En fika och lek ute i Knuthöjden. Gav äpplen till hästarna och Sara knäppte några bilder på oss.
Hösten är här för Rasmus gör köttgryta och jag surar över att vi inte fick några äpplen i år. Igår stekte jag pannkaka, en av få aktiviteter, och plockade fram en påse av förra årets äpplemos. Kokade upp med kanel och det var som att äta en ljuv äppelpaj till lunch. Ovisst om jag får ihop nog med äpplen från andra att göra vinterns mos till gröten...
Nä, färdigsvamlat! Några bilder om jag får be...eller om jag får ge...
Det är svårt att inte få det att låta som skryt, men tro mig när jag säger att det mer handlar om fascination. Båda ämnena för kvällen ingår i rubriken: cool utveckling.
1.Sonens tal
Herrejösses vad han snackar! Hans hitte-på-språk övergår till fullständiga meningar mer och mer. Från att för två veckor sedan endast säga RÖD om alla färger har han nu lagt till svart, vit och lila. Fortfarande svårt med de mer logiskt lätta färgerna blå och gul. Grön är på gång. Det är så coolt att få följa denna språkutveckling på nära håll! Fröknarnas namn rabblas dagligen, kusin Alva har varit en självklarhet länge, tut-tut har blivit "Jag åka tut-tut, fika Alva." Andra vanligt förekommande meningar är "Å wow en stor poppo" (traktor), "Min mamma, pappa åka hem". För att inte tala om klassikern "Jag tlött!! Mamma åka, hejdå!" varje morgon det är dags att gå upp ur den varma, goa sängen och han tycker jag kan åka själv om jag nu tycker det är så kul😆
Skulle kunna skriva en uppsats i ämnet (vänta nu, det har jag ju gjort. Modersmål iaf) men nöjer mig med att förmedla stolthet och fascination över vår fina killes utveckling! Hoppas jag inom snar framtid tar fram hans bok och plitar ner några rader så vi minns i framtiden!
2. Kidzen i klassen
De gör framsteg! Poletten trillar ner! Det är så jäkla kul att se och att få följa, även det på nära håll. Innan sommarlovet fick jag en blomma med ett kort där det stod att de alla är mina ungar även om Elton är min viktigaste. Det där rotade sig hos mig. Visst är det så. Vi delar en vardag och vi lär oss av varandra. Helt klart mina kidz de med!
Idag gjorde vi ett så roligt framsteg inom matematiken. På eftermiddagen toppade vi detta med ett gigantiskt kliv inom den sociala sektorn, det gör mig glad!
Har ikväll knåpat ihop en PowerPoint som vi ska köra imorn. De kommer gilla den. De kommer lära sig utan att tänka på det. De kommer lära sig under glädje, då blir framstegen som störst! Jag älskar't!
"Du varg, du varg, kom inte hit. Ungen min får du aldrig!"
Ungen min.
Han som ligger bredvid och sover så sött efter en rolig eftermiddag med kusinerna. Han är varm, mätt, torr och trygg.
När jag blundar ser jag den drunknade lilla pojken. Kan inte få bilden ur mitt minne. Klumpen i magen och ångesten är gigantisk! Vad har jag gjort!? Satt ett barn till denna värld! Hur ska det gå?
Den lilla pojken var någons son. Någons egen "ungen min". Vargen tog honom. Det är fruktansvärt och jag har gråtit flera kvällar nu. Får inte hejd på känslor och tankar.
Det är en hemsk bild på så många sätt. Men vilken ögonöppnare! Var det vad som krävdes? En liten, liten pojke. Uppspolad på land. Hans liv var kort men ack så betydelsefullt. Bilderna av honom gör skillnad. Folk vaknar till. Jo, det är sant. Det här händer NU!
Om de bara reagerat tidigare...
Blir man någonsin människa igen? När man upplevt det värsta. Vill man ens leva, vet man ens om man gör det?
Ikväll har vi valt bort blommor till morgondagens kalas. Vi har beställt gåvobrev. Skickat förnödenheter till de drabbade. Måtte det komma fram i tid!
