Jag vill bara vara hemma. Vill inte gå till jobbet, inte åka nånstans. Vill gå runt i pyjamas och raggsockor dagarna i ända. Släpa fötterna efter mig, pyssla om jag vill, sova om så behövs.
Inte för att jag inte trivs på jobbet. Inte för att jag inte vill träffa folk. Jag bara vill vara hemma. Rota och skrota. Hinna. Orka.
Jag är trött. Sjuk och sliten. Ändå släpar jag mig upp varje morgon med en rejäl klump i magen. Minimal sömn i flera år börjar visa sig. Förr spelade sömnen ingen som helat roll. Jag orkade massor. Gick på som en Duracell-kanin. Nu finns ingen energi och något så enkelt och vardagligt som att plocka ur diskmaskinen framstår som skvatt omöjligt och ett totalt ouppnåeligt mål.
En svacka i livet må hända. Men den eventuella svackan har startat tankar hos mig om förändring. Att rannsaka och förändra. Jag äger mitt liv. Ingen annan. Det låter kanske tungt och mörkt. Men jag ser det ljust. Känns som det vore värre att gå runt i skiten och inte förmå sig att ens tänka tanken på förändring. Jag är redo. Jag vill så mycket. Kan så mycket. Vet vad som är viktigt och har förstått att det är viktigt NU, inte sen.
Det tar bara lite tid att komma dit jag vill. Men jag är på väg...
Jag fick gå på match. Vara så där livs levande i stunden. Försnack i bilen in, drack en jäkla massa hockeykaffe och hade djupanalys av matchen på vägen hem med min bästaste hockeykompis och till lika en riktigt godhjärtad vän. Han tog sig tid att lyssna på alla mina problemtankar, frågade och gav råd.
Skulle behöva det varje fredag. Debriefa och slå undan allt det där "andra" som beklämmer mig.
Livs levande i stunden...
Igår var jag på föreläsningen "våga vara DU" med helt fantastiska Linda.
Här vågar jag vara JAG. Det är här jag är. Jag är jag.
Ikväll träffade jag även min efterlängtade tantabit Hanna som jobbade och slet i restaurangen.
En helg att se tillbaka på och glädjas över. Precis inget speciellt hände. Lite det som är grejen. Vi var vi. Familjen. Vi orkade iväg på två perioder hockey och gratulerade isladan i kommunen som hunnit fylla 30 år. Vi kollade Färjestadsmatch, med vinst, hemma i soffan. Vi gick kvällspromenad i många sköna minusgrader och en helt fantastisk måne som sällskap.
Idag firade vi fyra jubilarer på Rasmus sida av släktbanden. Jag rotade fram adventsstjärnor under order av Elton. Det blev mysigt och vi har suttit på golvet i Eltons rum och bara beundrat den fina, lysande pingvinen. På riktigt. Vi satt på golvet och hans lycka var total över den lysande lilla figuren och han vågade stänga dörren utan att tända lampan, som annars är väldigt viktigt. Kände hur vi fångade ögonblicket och mina tidigare nämnda batteriers energinivå slog i topp.
Inte en enda bok rättad. Inte en enda inloggning på Infomentor, inte ett enda blad planerat. Jag lever, kommer kunna gå till jobbet imorgon, kommer kunna genomföra alla lektioner, möta alla elever. Jag har blivit så mycket bättre på det här. Som bonus känner jag mig så mycket mer levande. Som om jag knäckt koden. Som när barn lär sig läsa, cykla eller knyta skorna så har jag hittat sättet att balansera jobbet med livet.
Söndag natt. En tvätt att hänga, sedan sova. Ingen ångest. Inget klart inför imorgon men vet ni...det löser sig då!
Elton. Det är så mitt fokus stavas. Det är han som laddar mina trasiga, ärgade batterier. De tar så fruktansvärt snabbt slut. Nivå:låg är ständigt ett problem.
Jag har tänkt om. Ändrat planer. Lagt om fokus. Han är viktigast. Dels som person och mitt viktigaste lilla kiddo. Dels rent egoistiskt med tanke på att få upp nivån. Energin.
Det är en lång väg för att komma tillbaka. Han gör det så jävla lätt för mig egentligen.
Jag har i mångas ögon varit duktig tidigare. De som verkligen förstår fattar att jag varit duktig först nu. Nu när jag tänkt om, fokuserar. Laddar energin.
Omfördelar och tänker mer egoistiskt. Egentligen bara helt jävla mänskligt. Tack till er som fått mig att agera. För visst har hjärnan förstått långt tidigare. Jag har länge vetat, fattat. Bara inte kommit till handling.
Jag är sargad, ärgad. Men jag reser mig igen. Försöker i alla fall. Han hjälper mig.
Det är med så mycket glädje för jösses vilken glädjespridare han är! Makalöst att så mycket klokhet rymms i en så liten kille. Min kille. Alla dagar i veckan. Alltid! ❤️
Det är inte utan rädsla vi vaknar upp. Försöker vara påläst. Vad händer, vilket håll ska man gå, vilket parti ska man rösta på, hur ska vi påverka? Men ju mer jag läser, desto mer vill jag blunda. Jag vill borra in huvudet i kudden och vakna upp imorgon och få veta att allt varit en tokig feberdröm.
Är det detta vår fina lilla son ska växa upp till? Kommer han att få växa upp? Står vi inför ett världskrig?
Mitt i allt detta ska en vardag pågå. Men tankarna finns där. Hela tiden.
So what att jag har massor att göra på jobbet till imorn, frågan är om jag någonsin vill göra något annat än att jobba med dessa frågor. För vi måste göra något, nu! Är vi rustade för krig, vad vet Säpo som inte jag vet. Vad vet och vad gör politikerna?
Jag önskar ju så klart att det är som på filmerna. Där amerikanska presidenten tar beslut som folket aldrig får veta. Beslut som faller väl ut och som avstyr katastrofer. Nej fy, hamnar man i de där snurrande tankarna är det svårt att ta sig ur dem.
Det är med eftertänksamhet jag laddar för en ny vecka. En ny vecka som ser ut att innehålla mer vab. Imorgon rycker mormor in. På tisdag är det jag som vabbar om så behövs. Sedan får vi se. Det är några utvecklingssamtal som ska betas av...
Jag står inför en omöjlig uppgift. Nämligen att somna. Var skapligt trött när jag bestämde mig för att avrunda kvällsjobbet och gå och lägga mig. Dock fick jag för mig att gå in på SR-appen och kolla om jag kunde hitta någon bra dokumentär att lyssna på. Jag såg namnet Kevin. Det knöt sig i magen direkt. Ändå var jag tvungen att börja lyssna.
Kevin mördades endast fyra år gammal sommaren 1998. 98, då var jag inte så gammal att jag förstod hela innebörden av hans död, jag förstod dock det hemska i att någon så ung dött. Mördats.
Idag, med en egen son så blev intrycket så mycket större. Alla mina katastroftankar förstärktes. Maktlösheten i att inte kunna beskydda sitt barn till 100%. Hur kommer man vidare? Barn ska inte dö. Oavsett hur!
Jag bara måste lyssna klart. Men inte idag. Nätverksproblem innan jag hann ladda ner hela avsnittet. Lika bra det. Det var tufft att höra på. Hans mormor berättade hur hon hittade honom livlös på en lastpall vid vattnet. Livlös. På en lastpall. Fyra år. Hjärtat brister!
Kallt och friskt. Snart snö, jag känner det. Låt det för bövulen bli kallt och lägga sig ett snötäcke som stannar och ökar på då och då tills vi har en halvmeter utanför fönstren. Inga slaskperioder däremellan. Tack!
Höstlovet har passerat. Fattar inte vad som hände. Varken att vi gjort veckorna fram till lovet, ännu mindre att lovet redan är slut! Jag har övat på att vara ledig. Dock känt av stressen. Inte lika mycket som vanligtvis men en hel del ändå. Det blir bättre och jag vet att jag gör ett bra jobb. Tyvärr hjälper det inte. Kommer inte ifrån känslan av otillräcklighet. Har dock stort hopp om strukturerade veckor fram till jul. Har jobbat med lite planering under lovet. Den där extra lediga tiden som så många kommenterar är en lyx i en lärares liv. Skit på er, säger jag. För det första är det inarbetad tid då jag gör fler timmar/vecka iom ferietjänst. För det andra gör vi mer tid än så varje vecka obetalt och ÄNDÅ är vi flera som jobbar över loven för att få det att gå ihop de veckorna eleverna är i skolan. Elevernas trivsel, utveckling och sociala samvaro går först, våra andra arbetsuppgifter känns inte viktiga då men de ska ju ändå utföras. Planera, genomföra och bedöma. En lärares yrke i utopi. Det tillkommer en hel del. Det är de sakerna man vill hinna på loven. En galen arbetssituation, men jag försöker förändra det. Jag vill orka. Jag vill undervisa. Det är det roligaste som finns. Försöker hitta nya vägar. Nya sätt att tänka och arbeta för att minimera sådant som inte är undervisning och kunskapsutveckling för eleverna.
Well. Mycket med omdömen just nu. Deadline på fredag, då ska det publiceras. Veckan efter är det utvecklingssamtal. Intensivt men spännande.
Nu kör vi. Mot december. Mot snö och pulka, hockey och advent. Heja heja!
Julklappar klara till nästan alla. Hamnade på Gekås under lovet. Helt oplanerat. Grymt effektiv eftermiddag i Ullared och klappar till kidzen klara. Bra där!
