Efter en katastrofal träning ikväll och eftersom fina Jossan bemödat sig att kommentera tidigare inlägg så ska jag försöka beskriva baksidan av träningen.
Jag försöker verkligen. Tränar gärna och mycket. Men sedan operationen 2009 har allt förändrats. Min kropp hänger inte med. Hjärnan galloperar iväg. Sätter upp galna mål och peppar som fan för att piska på kroppen. Jag vill vill vill. Det handlar INTE om att gå ner en massa kilo i vikt, få en snygg kropp osv. det handlar faktiskt om att jag tycker det är så förbannat kul. Visst finns det underliggande tankar om hälsa, välmående och vikt. Så klart.
Sedan 2009 har jag gjort en galen viktresa. De första 20 ganska gratis, de andra nästan 50 har jag kämpat bort. Varje litet gram! Det tog mig något år att fatta hur man skulle äta för att kunna träna utan att nästan få lägga in sig efter varje träning. Jag har stretat på. Det har gått upp och det har gått ner med träningen. Motivation, skador och tid har styrt. Sommaren 2012 körde jag ett gympass och 1 mil på inlines VARJE DAG. Jag var motiverad. Hade bra träningskompisar och massor av eget jävlaranamma!! Jag hittade fantastiska Heli på Hälsans Hus för några år sedan, hon har betytt mycket! Jag gjorde motvilligt come back i ishallen. Bland det bästa jag gjort så klart! Hockeyn är ju mitt liv på många sätt. Men det räcker inte till. Jag räcker inte till. Det gnager mig!
Under de senaste månaderna har jag inte fått någon ordning alls på det där med käk och träning. Ville så snart som möjligt efter Eltons födelse tillbaka till träningen. Inte alls den där hysterin om att gå ner gravidkilon och se ut som en moviestar eller så...för det har jag ju aldrig sett ut som innan lixom...;) Nä, återigen. Jag ville igång för att inte tappa. För att jag ville orka lika mycket som innan graviditeten. Jag gick upp ynka 7 kg under min graviditet, iofs gick jag ner ganska mycket första delen av graviditeten (även detta vanligt efter op) så de försvann snabbt när jag ammade de första veckorna. Meeeeen sedan har det fikats, ätits och göttats... Tyvärr. Jag trillade dit på sockret som blev ett beroende.
Jag har haft usla värden då jag varit och lämnat prover, fått nya vitaminer, järn osv. Inget hjälper. Jag blir svimfärdig när jag tränar, jag påminns ständigt om att jag egentligen är för tung för att träna. 15 år gammal knäskada, en relativt ny fotskada och på det en hel del förslitningar pga övervikt. Ledvärken som jag lärde känna redan som barn har återkommit, större och värre. Det driver mig till vansinne!
Motivationen är elitinriktad medan kroppen knappt orkar motionär...Tvi!
Jag är mer tjock än aktiv just nu. Det sticker jag inte under stolen. För tro inte att jag inte vet hur jag ser ut. Och även om kanske ingen av er som läser någonsin kommer att fatta det, så är jag ändå nöjd att det inte är värre. Jag har varit allt från "normal" till dödligt fet. Men det har krävt sin kvinna. Från början tjej. Har kämpat så mycket att jag ibland glömt att leva lite. Vet att Anna några gånger under tonåret trätade på mig för att jag löpte några kilometer innan eller efter jag skulle på träning. Oavsett årstid. Hela tiden var det kul. Har ALDRIG känt ett tvång eller att det gjort mig mer illa än gott. Jag gjorde det för att det var kul, för att den primära träningen som alltid varit hockey skulle utvecklas. Under hockeyns uppehåll spelade jag fotboll bara för att få träning, hatar egentligen fotboll:)
Så hur gör jag nu då? Hur ska jag kunna träna när kroppen är för tung? Jag behöver träna för att orka, men jag orkar knappt för jag är för tung...
Det värsta är att jag inte får ordning på hur jag ska äta och dricka... Men med lite mer envishet ska det väl lösa sig det med. Även om frustrationen är hög just nu.
Att min skrotade fot idag svek mig mitt i ett steg på stepen så jag trampade av steplådan och landade illa på den redan skrotade foten, det är väl ett annat problem att bita i imorn. Det är kyla, högläge och hårt lindat som gäller. Hoppas på det bästa.
Träningens baksida för mig är väl kanske att jag vill mer än jag mäktar med...?
Over and out...!
